jorgenastonson.blogg.se

Marcus Birro kände sig trygg i Sverige en gång i världen men inte nu längre. Förändringen råkar händelsevis sammanträffa med två saker: Marcus skakiga privata resa samt hans politiska agenda. Men däremot sammanträffat den inte mycket med verkligheten. Alltså den där fysiska verkligheten som visat sig vara så besvärlig när man vill skapa en systemkollaps.

I augusti skriver Marcus Birro att han kände sig trygg här en gång i världen, men nu känner han sig inte trygg. Samt tillägger klädsamt att han inte vet om det har med honom eller med Sverige att göra. Eftersom resten av blogginlägget består av högoktanig SD-retorik förväntas alla naturligtvis uppfatta att den klädsamma frågan bara är just klädsam. För det är ju inte som att Birro skriver inifrån ett vakuum. Han vet att vi vet vad han tycker. Det är hela premissen för en sådan falsk reflektion. Men som det skall visa sig är den högst relevant, om än inte som avsett. Utan som en lycklig olycka.

Återhållsamheten övergår förresten snabbt i ord som MARDRÖMMEN [som världsfrånvända politiker gjort verklig], och PERVERS [längtan att framstå som GOD]. Ingen poesi alltså.

Jag som trott att en riktig MARDRÖM måste vara den där man börjar beskriva det som PERVERST att vilja vara GOD. Eller framstå som god som Birros cynism vränger det till. Rätt skall va rätt. Men det låter ändå som något diaboliskt och påhittat av Steven King. Det är så det ser ut nu på Birros blogg. Just när man trodde att hans politiska sluttande plan nåt botten faller den lite till.

Det är bara mer av samma som man känner så väl igen. Inga högoddsare alltså. Sverige har upphört att fungera. Det spelas på säkra hästar här. Av oklar anledning har politikerna systematiskt och med berått mod arbetat på att förstöra Sverige under lång tid nu. Bara de heroiska men utstötta sanningssägarna ser verkligheten sådan som den borde ses. Slösa inga garderingar på den. Som av en händelse råkar det vara flyktingarna eller muslimer man utser till orsaken till alla problem. Så långt inget korsdrag i kuponghögen. Det är förstås ett land i krigstillstånd där bilar brinner överallt, med våldtäkter i varje hörn. Jag tror det blir jackpott nästa vecka.

Den ständiga frågan jag ställer är VARFÖR skulle dessa politiker vilja förstöra Sverige? Namn som Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reineldt. Alla fullblodspsykopater och landsförrädare. Varför vill vi helt utan fattbar anledning motarbeta dem som Birros hjärta blöder för så? Vad är allas vår drivkraft i detta globala fördärv? Och varför existerar det i så fall inga konspirationsteoretiker längre?

Men Birro ror ändå hem texten med några fina ord om saknad och de översta löven på träden och rapsen som vajar i brisen. Jag vill egentligen inte vara hånfull om detta som jag älskar men det är så jävla lömskt att använda sitt vackra språk till att sälja det fulaste som finns. Jag måste få tänka att han är aningslös i allt det här. Så är det naturligtvis.

I förrgår (5 dec) skrev han dessutom en ny vintrig version på samma inlägg som i somras. Nu var saknaden ännu vemodigare. Kontentan: Folklig revolt anno 2016 = folket skall resa sig och kasta omkull en obestämd elit. Elit = alla som är politiskt korrekta. (Så mycket är ändå bestämt.) Alla de som talar om tolerans med de svaga och utsatta. Dvs de som tycker det är fult att sparka på de svagaste. Jag skojar inte. Det har gått så långt nu.

Underdog i Birros paradoxala värld är alltså den som måste kunna få sparka nedåt utan att någon jävel skall klaga på det. Den är förtryckt, som inte får sparka nedåt och obehindrat utan att andra har en massa opassande åsikter om det. Det är alltså inte deras svineri i sig som är fult utan avslöjandena om det. Budbärarna. Samtidigt har han ju alltid beskrivit sig själv som en som redan ligger. Även när han skrek från Expressens högsta torn. Är detta bara en ny form av självdestruktivitet?

Jag fylls också av en vemodig saknad. Inte som avsett, av inläggens rubriker (En sorgsen sång om Sverige / Sverige - En vintersaga). Inte av saknad efter en trygghet som antingen aldrig funnits - eller som aldrig försvunnit. Utan efter en grabb som försvunnit. Eller jag skall inte överdriva, han finns ju här. Han har kvar förmågan så att när han skriver in några vackra rader känner man fortfarande igen honom. Den unge poeten som höll brinnande monologer i Frank i P3.

Han tillfogar fortfarande dom rätta thåström- och lundellreferenserna och just då är det verkligen han. Men jag undrar hur länge sådant skall hålla? Inte borde han komma undan med att i samma inlägg skriva om folk som skall vakna ur sin dvala [då sätts hela landet i brand] och droppa Håkan Hellström. Sanningen är naturligtvis att det inte håller. Det ÄR ju ett missbruk.

Den klädsamma frågan om det hade med honom eller Sverige att göra (att han nu mera är otrygg) tycker jag förresten att jag fick svar på av honom själv i ett mail för några år sedan. På min fråga vart den gamle Birro från P3 tagit vägen svarade han att:

”han satt resten av dygnet och söp sig fördärvad och var nära att dö. Jag älskar honom, men jag saknar honom inte. För jag hade varit död om han hade fått bestämma.”

Inte fan kände du dig trygg här en gång i världen, det är ju en lögn!

Marcus Birro är/var först och främst poet och man begär inte att hans texter skall domineras av torra samhällsanalyser. Tvärtom är det självklart att han bara tar avstamp i sig själv och sin sköra konstnärssjäl. Jag försöker inte med detta ifrågasätta förekomsten av en eventuell analys av samhället. En som inte sätter Birros stressnivåer i centrum för landets tillstånd. Den kanske också existerar där någonstans parallellt.

Men man behöver inte vara Einstein, eller snarare Freud för att fatta varför Birros förmenta trygghet från en gång i världen nu förbytts till otrygghet. Själv har jag inte haft några allvarligare existentiella kriser och har därmed varit exakt lika trygg (eller otrygg) då som nu och alltid. Och om jag har en otrygg dagsform någon gång så försöker jag att inte se det som en riksangelägenhet. Även om jag nog bär på anlag för sådant även jag.

Varje gång jag hör någon av dem (som svärmar för de högerpopulistiska) uttrycka sin stora rädsla för att gå utanför dörren så hör jag bara hur kokett det låter. Det är väl knappast en slump att oron passar deras agenda så väl? Men denna påstådda ORO som de i stort sett skapar själva förväntas vi alla ta på största allvar oavsett hur grundlös den är. Men vår oro då? Vi som oroas över den högst verkliga växande högerpopulismen. Vi är landsförrädare. Vår oro gör sig bäst bakom taggtråd.

Men skiftet i Birros personliga stressbild och hans politiska sluttande plan råkar faktiskt ha ägt rum simultant och därmed tangerar han själva sinnebilden av en Sverigedemokrat som drivs mer av rädsla men mindre av den fysiska verkligheten. Om man vill vara cynisk kan man säga att han därmed är som en skänk från ovan för oss. Men jag vill inte vara cynisk om Marcus Birro som jag inte kan tycka illa om. Sak och person remember. Det han beskriver är ju faktiskt en människa som inte alls mår bra. Det går inte att skoja bort. Tyvärr har han lite för stora pretentioner när han blandar ihop sitt eget mående med tillståndet i riket och det måste hanteras.

Hur trygg Marcus Birro känner sig har som sagt mycket lite med samhället att göra och är ett förskräckligt dåligt sätt att ta tempen på ett samhälle. Annars skulle det kanske räcka med att rubriksättningen och medierna nyhetsvärdering ändrade inriktning. Måste vi få tio pushnotiser varje gång en Svensk avlider? I somras under vikarieperioden fick jag helt allvarligt en pushnotis om att en åldring dött på ett äldreboende. Polisen utesluter inte brott. Än på en kvart. Kan Marcus och vi andra hantera ett sådant galopperande nyhetsflöde? Är det kanske så enkelt? Vår tid bara måste vara mer verkligt än så. Det skall inte räcka med att vi ger betablockerare åt Marcus Birro (och alla de som han) för att samhället åter skall beskrivas och upplevas som tryggare.

Då är vi tillbaka på ruta ett och den så kallade verkligheten, där brottsstatistiken alltjämt visar långsiktig förbättring, där Sverige ligger på Topp Tio bland världens välfärdsländer men där det är just dom som Marcus Birro tyr sig till i sin nya otrygghet som SPRIDER just denna otrygghet. Visst är de fiffiga! Nog kan man kräva av Marcus Birro att han skall känna till att detta är högerextremismens och populismens modus operandi? Skapa otrygghet. Leverera Quick fix. Som drabbar invandrare och andra oönskade.

Flera dagar i rad nu har Birro angripit dem som vill ha ett tolerantare samhälle. Han tycker helt enkelt inte att vi lever som vi lär eftersom vi inte tolererar de intolerantas hat. Det är här vi börjar närma oss den absoluta nollpunkten. För detta är en av de allra mest uttömda frågorna vi har här på nätet. Inte ens de mest förhärdade näthatarna verkar orka veva den ett varv till. Men i korthet vill jag ändå påminna om att det är skillnad på vrede och hat. Och som den gamla memen säger, Tolerans innebär inte att man tolererar intolerans.

Senast här om dan angrep Marcus Birro Johan Svensk.

Johan Svensk som skrev så här;

"Folket bryr sig inte om rättssäkerhet. En misstänkt våldtäktsman är en skyldig brottsling. Häng dem högt, tycker folket. Invandrare är brottslingar om de beter sig misstänkt. Kasta ut dem, tycker folket. Ensamkommande barn är inte barn. Kasta ut dem, tycker folket.

Fortkörare kan ha haft otur bara. Låt dem vara, tycker folket. Skattesmitare är smarta. Låt dem vara, tycker folket. Kränkta elever/kvinnor/homosexuella/färgade/funktionshindrade är bara överkänsliga. Strunta i dem, tycker folket. Alla som säger att det finns ett miljöproblem ljuger. Strunta i det, tycker folket."

Birro kommenterade detta så här;

”Om denna horribla uppkastning kan man tycka mycket. För det första har han helt fel. Jag tror inte alls människor tycker som han skriver ovan. Men det är av underordnad betydelse.

Det viktiga här, och genom hela hans inlägg, är att han (säkert utan att vara medveten om det) beskriver exakt hur politikers folkförakt ser ut. Hans äckel inför att människor inte tänker och tycker som honom själv eller partiet han representerar är slående genom hela inlägget.”

Trots att det förstås blir lite trubbigt av Johan Svensk att hänvisa till ”Folket” i detta sammanhang förstår jag vad han menar. Med lite god vilja skulle säker även Birro kunnat välja att förstå honom rätt. Den Birro angriper här är faktiskt någon som lyfter problemet med högerextremismen och hatarna. Men eftersom Svensk är kommunpolitiker för mp väljer Birro att se detta som ett exempel på en makthavare som talar nedlåtande om Folket.

Eller menar Marcus att det per automatik måste vara översitteri att känna äckel över att det faktiskt finns de som stämmer in på Svensks beskrivning? Det senare betvivlar väl ingen? Jag medger att de absolut inte är så många som Svensk verkar göra gällande. Men de som ändå finns är många nog och det är just dem Birro nu ägnar blogginlägg efter blogginlägg till att försvara. Och de som stämmer på Svensks beskrivning är trots allt många nog för att sätta den politiska dagordningen i land efter land just nu. Den fruktansvärda högerpopulistvågen som Birro hyllar varje dag och kallar Ett Kommando Folklighet. Enligt Birro bör alltså ingen politiker som betraktar detta som en stor fara tala om problemet. Det är folkförakt vet Birro att berätta.

FINNS det i så fall alls NÅGON gräns för hur satans jävliga åsikter "folk" kan framföra utan att politikerna bara skall fortsätta tiga? Jag kan tänka mig ett och annat exempel i historien. Utan att dra in Godwin. Jag anser att den gränsen är nådd för längesedan. Det är väl där vår skiljelinje går. Frågan är vem det är som inte respekterar vem.

För vad är det egentligen för sorts uppfattningar vi trampar på och som vi inte tolererar? För vilka är det Marcus Birros hjärta blöder här? Just nu verkar han mest blöda för de som måste få fortsätta kränka och diskriminera utan hejd. Det är alltid någon utsatt minoritet som man måste få fortsätta ha fördomar om utan att någon näsvis jävel skall komma och skriva sanningen på näsan. DETTA är alltså vad vi behöver bli tolerantare med menar Marcus Birro, för att alls ha rätt att tala om intolerans. När de som kämpar MOT rasism och diskriminering hatas och hotas till tystnad plockar aldrig Marcus fram sin vassa penna. Och att det är högerextremisterna som står för de värsta hoten behöver man nog inte ta till Sifo för att reda ut.

Det är här någonstans jag börjar få andnöd. Marcus Birros hjärta blöder nu mer för hatarna! Mannen som skrev Skjut dom som älskar! Fortfarande till tonerna av Thåström, Lundell och Hellström. Fatta att de låter falskt. Att det kunde gå så fel. Det är så förbannat sorgligt. Marcus Birro är INTE en av hatarna. Befria honom från dess käftar. Det är inte för sent för honom. Det är aldrig för sent för någon! Alla bra konstnärer har sådana pinsamma parenteser i sitt bagage. Låt detta bli din parentes! Jag är övertygad om att det kan bli hans stora återkomst.