SVT är menlösare än Kungen

Sociala medier kan vara nyttiga men de leder också till skymning och mörker. De kan skapa en illusion om att även snustorra vetenskapliga fakta är föremål för tyckande precis som grundlösa åsikter är. De ängsliga vanliga medierna dras med i detta moras. Ängsligast av alla är public service som verkar tolka sin uppgift om att vara objektiva som att det inte ens finns några fakta längre. Ibland förefaller de tro att de måste vara objektiva i frågor som till och med Kungen vågar ha en åsikt i. Vem är det som tjänar på sånt?
 
 
I all hast glömmer de i så fall att de också har ett granskande och folkbildande uppdrag. Men det misslyckas man med och istället bidrar de till en falsk balans i frågor där det egentligen inte finns två jämförbara sidor alls. Bara för att det förekommer ändlösa diskussioner på Flashback och Facebook betyder det inte att det finns en balans i verkligheten.

Sverigedemokraterna är naturligtvis helt beroende av denna dummifiering. Utan den falska balansen och den faktaresistens som denna utvecklat skulle de säkert vara under fyra procent, där de hör hemma. I kölvattnet kan till och med rena nazister cruisa fram och bli behandlade som en helt normal sida, som vi sett efter skandalen med Bokmässan och Nya Tider. Vem är det som tjänar på sånt?

Och vem hade trott det för några år sedan. "Nazist eller demokrat, ja döm själva..." Finns det ens någon bortre gräns för hur långt denna avtrubbning kan gå? Och vad är i så fall nästa anhalt? Förintelseförnekare har redan fått fördel av utvecklingen. Vad är här näst? Var befinner vi oss om fem år? Har det kanske blivit orättvist mot kreationisterna att lära ut i skolorna att jorden är miljarder år gammal? I andra vågskålen ligger ju argumentet att den är tiotusen år. Väck mig. Är detta på riktigt eller ett avsnitt av South Park?

Ett annat mer oskyldig exempel är Sommar i P1 som har låtit balansen få gå ut över alla andra värden. Det är idag ett program där man kan vara hundra procent säker på att slippa bevittna att någonting vitalt händer. Efter ett allt för spritromantiskt program tvingades Edward Blom tala in en brasklapp om att alkohol även har dåliga sidor. Detta hade jag inte haft mycket att invända emot om det inte vore för att ändlösa avsnitt handlat just om alkoholens dåliga sidor. Inte tvangs dessa sommarvärdar tala in några brasklappar om att det också kan vara trevligt med alkohol. Borde man inte ha lite mer förtroende för lyssnarna än så här?

Någons säkring hade brunnit på SR när Soran Ismail inte ansågs kunna verka i P3 därför att han är emot rasism. Precis som om han hade tagit öppen ställning mellan något av de båda traditionella politiska blocken. I sändning. Eller alla filmbolag som ansåg att en film om John Hron skulle vara för politisk och därför avböjde en sådan. Hur kan en film om när fyra nazister mördar ett barn vara för politisk? Finns det överhuvudtaget mer än en vågskål i den frågan? Då kanske även alla Beck och Wallanderfilmer är för politiska. Om någon tycker att mord borde legaliseras kan man ju inte ensidigt framställa polisen som de goda och mord som enbart dåliga.

SD-väljare är räddare för terror enligt Novus

D-Fens hade kanske också mått bättre om han hade fått lite betablockerare
 
Novus har genomfört årets onödigaste opinionsundersökning där de lyckats fastslå att SD-väljare är mer rädda för terrorattentat. Att det är så ligger liksom i sakens natur...

Egentligen betyder det nog inte att andra väljare är mindre benägna och tro att det kan komma att inträffa ett terrordåd förr eller senare. Det betyder bara att vissa människor har svårare för att värdera olika dödsrisker och sätta in dem i ett sammanhang. I en värld med många löpsedlar går de lättare bort sig.

De ständigt närvarande och riktigt stora dödsriskerna som att åka bil eller bli träffad av blixten bekommer knappt någon av oss. Och de mer mikroskopiska riskerna som att dö i en terrorattack bör således stressa upp oss ännu mindre. Hur svårt kan det va?

Så när detta hemska någon gång inträffar vill jag verkligen slippa bevittna en triumfatorisk Vad-var-det-jag-sa-debatt från segerrusiga rasister. Vi som inte har överaktiverade amygdalor som inte fuckar upp våra stressnivåer är nog väl så riskmedvetna. Men på ett vettigare sätt. Till övriga finns det alltid betablockerare.

En mycket intressantare undersökning visar att individer som tar betablockerare (vanligt för högt blodtryck) faktiskt blir mindre rasistiska. SÅ rationellt betingad är alltså rasism (nooot). Kalla mig funkofob om ni vill.

Om den dagen kommer med en storskalig terrorattack i Sverige så kommer detta att vara en tragedi för alla direkt drabbade. Men egentligen inte för någon mer. För Sverige som samhälle måste det inte betyda så mycket. Enda risken för en sådan utveckling är om vi ställer till den saken själva. Dvs. om vi låter stresshormonerna fatta besluten...

Nej seriöst nu så tar jag givetvis mina medmänniskors rädslor på allvar. Detta är kanske bara mitt sätt att hantera mina egna.

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23565074.ab

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/betablockerare-tycks-kunna-dampa-rasistiska-attityder/

 

Nej Marcus Birro barndomsvänner plockas inte bort från Facebook för att de röstar på fel parti

 

1984 när jag var arton år fanns inte Sverigedemokraterna. Men deras föregångare fanns. Vi talar nu om några hundra sorgliga själar. För det här var på den tiden då man fortfarande kallade saker vi dess rätta namn, som Palme sa. Rasismen var kanske inte riktigt lika het för fascisterna då. Invandrarna var fortfarande för få. Det som entusiasmerade den tidens högerhaverister mest var Sovjetunionen och att hata Olof Palme.

1988 hade de bildat Sverigedemokraterna och man fick 1118 röster eller 0,02 procent i riksdagsvalet. Då som nu och alltid kallade jag dem och andra fascister vid dess rätta namn. En arg yngling. Mycket argare än nu naturligtvis. Men mina barndomsvänner kallade inte mig för vänsterextremist för det. Nej vi hade nog alla samma syn i den saken. Hade Facebook funnits då så hade fascistiska barndomsvänner haft det mycket svårare än nu.

Men idag när jag kallar SD vid dess rätta namn på ett lite mera städat vis så har jag plötsligt blivit vänsterextremist eller kommunist. Till saken hör att jag själv röstat på Socialdemokraterna så länge som jag fått rösta, vilket är lika länge som sen sist ÖIS vann allsvenskan. Jag återfinns någonstans i mittfåran. Detta innebär enligt gängse norm att jag tillsammans med alla andra i själva verket glidit ett stycke åt höger. Även om jag själv vill tro att jag står stadigt förankrad vid samma påle i marken.

Därför är det skrämmande på riktigt att känna hur havsnivåerna stiger kring min påle. Även fast jag känner mig konstant i min antifascism så har något annat flyttat på sig och jag tror att jag vet vad det är.

När jag vaknade politiskt var fascismen i Europa bara 35 år bort. Att vara fascist var lika oacceptabelt som att vara pedofil, satanist eller liknande. Men nu är den fascismen dubbelt så lång borta. Svensken börjar glömma. Själva fascismen däremot är relativt oförändrad. Sverigedemokraterna till exempel har en obruten linje tillbaka rakt ner i trettiotalsnazismen. Skillnaden på Lindholmarna och Jimmie Åkesson eller Björn Söder är visserligen stor (kanske inte fullt så stor i fallet Söder) men metamorfosen har skett i omärkligt små steg. Det är egentligen tiderna omkring dem som stått för förändringen.

Den enda konkreta förändringen är att nu har fascisterna 49 mandat i riksdagen. Borta är den digitala enkelheten vid regeringsbildningar. Detta är komplicerat främst för borgerligheten. De fascistiska mandaten läskar och tjusar ständigt. Det går nästan inte en dag utan att någon borgerlig politiker faller för frestelsen. Men Anna Kindberg Batra och Ebba Busch Thor, då hade vi ju mycket hellre haft kvar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fattar ni väl.

Eller som Marcus Birro. Nyss skrev han att idag plockar vi bort barndomsvänner på Facebook bara för de röstar på fel parti. Jag tror jag vet vilket parti han menar. Detta är givetvis en fet historielös lögn. Möjligen förekommer det att folk plockar bort barndomsvänner om de stödjer ett fascistiskt och rasistiskt parti och hela dess eländiga apparat. Han kan givetvis tycka att denna produktbeskrivning är fel i sak om han så önskar men de som faktiskt plockar bort sådana barndomsvänner på Facebook tycker förstås inte det. Och det måste ändå vara det som räknas.

Vanligaste orsaken till att Sverigedemokratiska barndomsvänner rycks hädan från fejan måste nog ändå vara för att man delar nationalsocialistisk propaganda. Sådana handlingar lär ju dessutom vara betydligt vanligare än att någon säger att de röstat på SD. Det senare ser man ju knappt aldrig. Tvärtom undrar jag var alla SD väljare gömmer sig. Det kvittar oftast hur öppet nazistiska publikationer och länkar de sprider och utan minsta källkritik. Men röstar på SD, det gör man då visst inte.

Vi är några stycken här som fortfarande tycker att det är viktigt att sätta ned foten. Vi känner fortfarande igen fascismen när vi ser den och vi tänker inte delta i normaliseringen av denna. Vi vet allt vad det är ni håller på med era zebror.

http://marcusbirro.blogg.se/2016/september/lamna-mig-aldrig.html