Opinionsblogg

Vem är det som tjänar på att gott har blivit ont?

Visst har Johan Hakelius hittat ett korn när han gör stor sak av att det finns de som bär sin godhet som medaljer. Och visst finns det dom som är så politiskt korrekta som Anders Fogh Rasmussen säger så att de vill tysta inkorrekta åsikter från att höras i det offentliga samtalet.

Vem tjänar på att godhetens förlöjligas och reduceras till något egoistiskt?

Det är inget nytt. I varje form av kamp finns det alltid dom. Det är ett allmänmänskligt fenomen. Proggrörelsen på sjuttiotalet blev så pretto att den kvävdes under sin egen tyngd. Puritaner har alltid en sällsynt förmåga att ställa sig längst fram och höras mest. Också i den så kallade antirasistiska rörelsen finns det naturligtvis sådana personer. Jag stöter på dem varje dag.
 
Men mytbildningen i debatten om godheten och om åsiktskorridoren handlar om att dessa fåtal talibaner skulle vara normativa. Även utanför sin egen självgratulerande krets. Detta är naturligtvis upp åt väggarna galet. Och detta gör en sådan som Johan Hakelius till en jävla advokat. Därför att motsatsen till godhet heter fortfarande ondska. Ett korn må kunna tjäna som ett praktfullt bländverk men det är ändå inte mer. Och vem är det egentligen Johan Hakelius når fram till och får tyst på? Knappast talibanerna. Det kan han fundera på.
 
Det är inte lätt och veta vad som är rätt hela tiden. Det flesta kämpar bara på efter sin övertygelse och hoppas att de inte hamnar käpprätt fel. Jag vet inte om mediamännen bara riktar sig till varandra när de grälar på om godheten och PK men alla vi andra 99,99 procent som inte har en kvällstidning som plattform bär i alla fall inte godheten som några medaljer för att det skall se snyggt ut i en kolumn. Vi försöker bara göra rätt. Och när jag använder ordet rätt så menar jag den gamla betydelsen korrekt. Nu när korrekt tydligen blivit det nya fel.
 
Ställ er bara en väldigt enkel fråga: Vem är det som tjänar på det? Det kan ni fundera på.
 

Jörgen Astonson
SD är lika med rasister

Mest lästa inläggen

Jörgen Astonson

Vem är det som tjänar på att gott har blivit ont?

Visst har Johan Hakelius hittat ett korn när han gör stor sak av att det fi...

Jörgen Astonson

Normaliseringen av SD och rasismen är visst redan klar

Normaliseringen av SD och rasismen är visst redan klar. Kampen om publiken ...

Jörgen Astonson

Birro blir hellre hatad än motsagd

Marcus Birro är oändligt tacksam över att han inte är ett löjligt tomteblos...

Jörgen Astonson

Alice Teodorescu gratulerar sig själv till sin lyckade integration

Inte vore det så farligt att tänka sig en något mindre integrerad Alice med...

Opinionsblogg

Normaliseringen av SD och rasismen är visst redan klar

 

Normaliseringen av SD och rasismen är visst redan klar. Kampen om publiken är nästan över. Den är avtrubbad nu. Det har varit en uthållighetsgren och publiken har helt enkelt tröttnat på att höra om SD:s gränslösa uselhet. Och det är faktiskt publiken som bestämmer. Låt oss få ha det normalt igen säger dom. Kolla på Norge och Danmark. Där har de släppt in populisterna och det var ingen fara.

Men det rasistiska SD kan aldrig jämföras med de populistiska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Eller jämföra kan man alltid göra. Om Sverigedemokraterna är pest så är Fremskrittspartiet kanske nageltrång. SD är andra doningar. SD är inte så bra på att spela populister. Men de tjänar ändå på förvirringen.

Jag skall redan nu varna om att jag kommer att använda våldtäkt som referens senare i detta blogginlägg. Jag tycker inte att referensen är för hård. Jag tycker den är helt adekvat. Det får ni respektera. Och nu har jag varnat er.

Om nu SD är normaliserade så kanske man kan förvänta sig att de också har av-radikaliserats? Men nej tvärtom. De är segerrusigare än någonsin och djärvare än t.ex. inför valet 2014. Precis som Carl Bildt efter Sovjetunionens fall förklarade socialismen som död så utropas nu ock det förskräckliga PK såsom död. Och när konkurrensen om rasistväljarna hårdnar tvekar inte SD att åter börja tala mera klarspråk. Ehuru de enskilda företrädarna alltjämt varit nog så klarspråkiga på var sina egna håll hela tiden. Men sådant har ju aldrig SD tyckt sig behöva kännas vid.

Men PK är hur som helst död och skillnaden därav syns förstås inte främst på SD. Vissa av SvDs och GP:s ledare på senare tid skulle inte klara ett blindtest uppställda bredvid självaste Nya Tider. Vilken som helst av Alice Teodorescu eller Ivar Arpis texter om invandring hade varit yrkesmässiga harakiri bara för ett par år sedan men nu är de tidens melodi. Ni kan tänka att det är Glasnost för dom nu. Jag vet inte för vilka ni tycker detta är en seger men jag kan försäkra er om att det inte är en seger för de gamla medierna. Sånt här varar aldrig för evigt och efteråt kommer hela svenska folket att försöka våldtäktsduscha bort den skammen bildligt.

För det enda man kan vara säker på (vid sidan av att vi inget lär oss av historien) det är att SD-problemet löser sig av sig själv. Fascistexperiment slutar alltid med en räkenskapens dag. Och det kvittar vad man tycker om invandring. Det bor nästan två miljoner utrikesfödda och över en halv miljon muslimer i Sverige. Släpper vi in ett rasistiskt hatparti med rötterna i nazismen kommer ingen enda sak att bli bättre av det. Allting kan bara bli värre av det. Det är en naturlag. Visa mig ett enda undantag från den lagen.

Som sagt finns det en naturlag till. Den om att det kvittar vad historien lär oss. Man måste tydligen göra om misstaget själv. Förr eller senare. Precis där befinner vi oss nu. Alla hinder är undanröjda. Som alltid när högerextremister skall får vara med är de beroende av en benägen borgerlighet. Det är den delen av publiken som tröttnat. För bara ett par år sedan såg den nästan ut att vilja öppna sina hjärtan. Men det blev bara nästan.

Själv är jag Socialdemokrat och således aldrig helt utan skuld. Stefan Löfven borde nöjt sig med tillfälliga åtgärder förra hösten. Sverige måste inte ta emot 160 000 nyanlända varje år. Når det sådana nivåer är det rimligt att vidta åtgärder för att dämpa tillströmningen. Många anser nog att det rent av var deras plikt. Så långt var jag ganska lojal. Men det kunde man ge sig fan på att åtgärderna blev permanenta.  Först tyckte jag inte att det var särskilt svårt att parera segerrusiga SD:are som menade att det var ”deras” politik. För det var en helt annan situation. Men NU är det ta mig fan inte en helt annan situation längre. Alltså måste man ge dessa SD:are rätt. De som ville stänga gränserna redan när nivåerna var så låga som nu. Det är sånt som tröttar ut även mig.

Sluta ängslas över några procent hit eller dit i nästa val och gör det som är rätt istället. Den ängsliga sticka-upp-fingret-i-luften-politiken har ändå inte varit ett framgångsrecept. Man kan nog kosta på sig att regera för framtiden istället för nästa val. Vad betyder nästa valresultat i en stor konkurs.

Jörgen Astonson
SD är lika med rasister

Mest omtyckta inläggen

Jörgen Astonson

Skriver jag ens ordet hedersvåld tappar jag femtio följare

Ibland tänker jag att vi befinner sig i antirasismens barndom, med barnsjuk...

Jörgen Astonson

Kände verkligen Marcus Birro sig trygg här en gång i världen?

Marcus Birro kände sig trygg i Sverige en gång i världen men inte nu längre...

Jörgen Astonson

Jimmie hur kan du vilja regera med några av de andra partierna

Jimmie Åkesson: Ert hat är gränslöstAllt till höger är tydligen mer okTrots...

Jörgen Astonson

Plötsligt vill mopedtjuvarna och mobbarna prata politik

Just dem av mina jämnåriga som var de mest moralbefriade och nihilistiska. ...

Opinionsblogg

Birro blir hellre hatad än motsagd

Marcus Birro är oändligt tacksam över att han inte är ett löjligt tomtebloss i samtiden

Jag skulle direkt hålla med Marcus Birro i hans blogginlägg om kändisarnas goda hat om jag bara hade sett till något av allt detta hat han skriver om. Vem vore förtjust i en sådan diaboliskt konspiratorisk kändiselit.
 
Birros mer sentida utanförskap blir kanske lättare att leva med om han kan tänka att det inte alls har med sak att göra. Alla dessa kändisar tycker egentligen inte något av allt vad de säger. De bara hatar. För att jävlas. Utan orsak. Ett utav nutidens stora mysterier alltså. Alla kändisar är dysfunktionella.
 
Själv tycker jag tvärtom att det är jobbigare om man angriper min person än mina åsikter. Man är ju inte sina åsikter. Så på den vägen är jag faktiskt okränkbar. Marcus Birros legendariska lättkränkthet är tydligen mer komplex än vi trott. Han väljer hellre att vara hatad än att bli motsagd. Marcus är alltså stryktåligare än hans åsikter. Det öppnar upp för ett och annat.
 
Hela texten rakt igenom osar av hans konstruerade tes. Denna som har kommit att bli hans nya komfortzon. Mer av sådant han kan leverera i sömnen och som följarna köper igen och igen. Hög av det låga motståndet blir han allt mer djärv. Varför inte kalla kändisarnas godhet för fascism! Alla kändisarna umgås bara med varandra och bor dessutom grannar. Tja why not, Birros följare lever nog många redan med denna världsbild så de kommer inte reagera på det orimliga i sådana påståenden. Nu när vi ändå är uppe i stratosfären bland chemtrails och moderskepp med osynliga magnetsköldar som ger idiotsäker faktaresistens kan vi lika gärna kosta på oss.


Om Birros integritet hade varit på riktigt skulle han säkert riktat den mot sin uppenbart okritiska fanbase. När utmanar han någonsin den att tänka något nytt? Exempelvis med någon liten försynt fråga om Trump eller Putin och hur i all världen proryssar kan kalla sig sverigevänner. Man hör aldrig Birro oroa sig det allra minsta för demokratihotet från höger. Det riktiga demokratihotet. Det är som om det aldrig existerat. Han är fullt upptagen med de stora demokratihoten Jonas Gardell och Henrik Schyffert.

Det kritiska betraktningssättet han så gärna vill tänka att han besitter är bara påslaget i vissa väldigt väl utvalda riktningar. För att i andra vara helt avslaget. En nödvändighets så klart för varje rättshaverist och konspirationsteoretiker är just denna halsbrytande kombinationen mellan sjuklig misstänksamhet åt ett håll och total godtrogenhet åt det andra.

Med ens ett litet NANO av kritisk tänkande själv skulle han kanske börja tvivla på det rimliga i att alla kändisar är så homogena som om de vore en enda person. Och inte bara dom utan även tillsammans med hela media, kultur och politiksfären: En enda sammansvetsad person. Lite som i nån haschnoja. Inte en enda individuell åsikt som behöver lyssnas på. Alla dessa människor lever nämligen inte i verkligheten utan i overkligheten. Var nu den ligger.

Något är galet när man börjar betrakta så många människor som ett enda väsen. Avhumaniserar dom. Förneka alla dessa människor sina uppfattningar. De tycker ingenting av allt det de säger. De bara hatar Marcus.

Hur mycket jag än hatar mina motståndares rasistiska åsikter så förnekar jag dem inte. Tvärtom går allting ut på att punktmarkera vad de faktiskt tycker. Både i grupp och som individer. Det måste vara jobbigt att vara rasist. De skall önska att de inte önskade att någon lyssnade på vad de faktiskt säger. Så att rasismen kryper tillbaka under stenarna. Endast om man tar sina motståndares åsikter på allvar kan man hålla dem ansvariga på räkenskapens dag. 
 
Även Marcus skall lyssnas på och tas på allvar. För vad händer då? Vill han verkligen det eller vill han hellre att man bara hatar? Hur hanterar han att det finns vi som alltid gillat Birro men bara inte den utvecklig vi ser politiskt. Varken mer eller mindre. Det borde gå och leva med. 
 
Alex Schulman tog Birro på fullt allvar i fredagens pod: Marcus längtar efter revolutionen. Folket skall störta makten säger Marcus. Vad är det för revolution? Och hur skall den se ut? Det vill vi faktiskt veta.

 

Mest kommenterade inläggen

Jörgen Astonson

Antirasismens systemfel

Följande blogginlägg är förmodligen riktigt otaktiskt om det är likes (spri...

Jörgen Astonson

SVT är menlösare än Kungen

Sociala medier kan vara nyttiga men de leder också till skymning och mörker...

Jörgen Astonson

SD-väljare är räddare för terror enligt Novus

D-Fens hade kanske också mått bättre om han hade fått lite betablockerare N...

Jörgen Astonson

Nej Marcus Birro barndomsvänner plockas inte bort från Facebook för att de röstar på fel parti

1984 när jag var arton år fanns inte Sverigedemokraterna. Men deras föregån...