Politik är till för att leverera framsteg
Jag har varit vid politiskt medvetande i drygt fyrtio år. 1976 när Sverige pikade och folkhemmets självskadebeteende tog sin början med Thorbjörn Fälldin var jag tio år. Det är fortfarande ett trauma för mig. Jag var ett mycket lillgammalt barn. Olof Palme var min idol. Detta var när Sverige var bäst i världen och politiken var till för att leverera framsteg.
Men långt ifrån allt har blivit sämre under dessa år. Nästan allt som bygger på förståelse och kunskap har förbättrats. Exempelvis jämställdheten mellan könen och synen på homosexualitet har utvecklats långt. Barn med diagnoser ses inte längre som problembarn som måste skärpa sig. Skolan tar mer hänsyn till varje barns förutsättningar. När jag var tretton blev det olagligt att aga barn. Förståelsen för minoriteter och för andra grupper än den egna har ökar bland de flesta. Många mjuka värden - sådana som inte handlar om omfördelning av pengar - har vi kostat på oss att vara mer generösa med. Miljömedvetenheten har gått från att handla mycket om Mulle och nedskräpning i naturen till att handla om Greta och det globala klimathotet. Språket har rensats från rasistiska och nedvärderande ord. Vi som varit med på vägen har ibland fått uppdatera oss i takt med tiden. Vi har vidgat våra vyer. Andra har envist vägrat följa med.
Men på andra sätt har Sverige också rört sig på ett sluttande plan hela denna tid. Och nu menar jag inte på det uppenbara sättet som har med ökade klyftor och nedmonteringen av trygghetssystemet att göra. Politikens sluttande plan handlar om något annat. För den ökande upplysningen och medvetenheten är människors förtjänst men knappast politikens. Där har det blivit ombytta roller. Människor har hela tiden utvecklats och blivit allt mer upplysta och civiliserade. Politiken har i bästa fall hängt med men oftare ängsligt släpat efter. För någonstans började partierna lyssna för mycket på de reaktionära och för lite på progressiva väljargrupper. Trots att de senare är flest. Det går inte att förklara. Men idealister på barrikaderna har slagits bra för sina frågor och på individnivå har de flesta människor hängt med och så har våra värderingar succesivt blivit allt mer civiliserade. Men där i växte också en klyfta.
Hellre pampvälde än pöbelvälde
De politiska partierna har inte lyckats hantera detta väl. De demokratiska partierna befolkas naturligtvis av människor med lika civiliserade värderingar som alla vi andra. Mer än så, med några få undantag utgörs partierna av människor med den djupaste respekt för dessa mjuka värden. Partierna är fulla av stora humanister som vill väl. Men ändå är det inte alls säkert att detta resulterat i en sådan partipolitik. I den bästa av världar borde ett politiskt parti bli större än summan av sina deltagare. Så föreställer jag mig att allt började. Men nu blir de tvärtom mindre. Detta borde trotsa naturlagarna. Nu når partiernas politik sällan längre än sin sämst uppdaterade deltagare. Som att mot framsteg har varje person veto och man använder det. Det är måhända en ironisk följd av slagordet ”Alla skall med”. Jag vet inte annars varför politiken varit så dålig på att leverera framsteg utan backat in i framtiden under de sista trettio fyrtio åren. Denna ängslighet är förtärande.
Inte lönt och förklara för den som inte begriper
När mitt politiska medvetande vaknade minns jag att politiken hade större respekt för sanning och konsekvens än idag. Integriteten var större och de opportunistiska eftergifterna därmed färre. Politikerna var mera pampaktiga på den tiden. Men de var också mer folkbildande och mindre ängsliga för pöbeln med högafflar och för vad den för dagen råkade gorma om. Idag får den pöbeln vara med och sätta själva agendan och det svänger fort. En politik som tänker till hela vägen och tar konsekvenserna av detta benämns av ledande politiker som flum.
Så nu står vi här med en bipolär politik där man antingen tar hänsyn till kunskap och upplysning eller förnekar den. Antingen väljer man den jobbiga och mer krävande polen och tar konsekvenserna av vad pedagoger, psykologer, kriminologer, klimatforskare, statistiker och statsvetare har att lära oss. Finns där en koncensus så skall man naturligtvis lyssna på den. Men så samvetsgranna val leder aldrig till några enkla göttiga genvägar. Ändå är det oss dom kallar syltryggar.
Eller så faller man för frestelsen och känner istället efter med någon annan kroppsdel som är mer lättlurad än hjärnan:
—Klart att Kevin med ADHD behöver ett straff. Det säger sig själv… det känns ju gött ända ner i skrevet. Så var det på min tid och jag har inte tagit nån skada…
Det där men en annan kroppsdel är tyvärr inte bara ett skämt. Forskning visar att när en lärare visar ut en elev ur klassrummet så får lärarens belöningssystem en dopaminkick som motsvarar den man upplever av att vinna tio tusen kronor. Då är det inte konstigt om populistiska quickfixar är lättsålda. Det dråpliga är att sådant inte är lönt att förklara för någon som blundar för kunskap. (Eller hur det nu var Ingemar Stenmark hade formulerat det.) Det är kolsvart ironi när riksdagen ignorerar kunskap om just skolan. Då är det verkligen hopplöst. Man sår ett frö av faktaresistens och låter det växa.
Fördomar och hat som ideologi
Det finns ett parti som på riktigt upphöjt sitt hat och sina fördomar till politik. Naturligtvis har alla människor mörka sidor, hyser fördomar och känner rädslor. Kanske även hat. Det är inte där skillnaden ligger. Skillnaden ligger i att inom SD kämpar man uppenbarligen inte emot sitt mörker utan bejakar det och upphöjer det till politisk ideologi. Kombinera denna soppa med allvarlig faktaresistens och du har ett vinnande recept på ett högerextremt hatparti. Låt det sjuda och applicera sedan detta parti till en tid där de etablerade partierna redan befinner sig i en kravpopulistisk kapprustning. Det blir en farlig brygd.
Rakt mot bättre vetande har det nu gått inflation i högre straff, tuffare tag och mer kontroll. I decennier har partierna bjudit över varandra om intolerans och repressiv politik. Fundamentala rättsprinciper har övergetts. Mer hämnd åt folket. Det tävlas i att visa styrka på bekostnad av rättssäkerheten. Terrorhotet har fått topplock att brista långt in i socialdemokratin. Visserligen dör fler människor årligen av förstoppad mage än av terrorism men man kan inte gå till val på att stoppa förstoppningen.
Jag tror faktiskt inte landet riktigt lyckats bearbeta att ett fascistiskt parti sitter i riksdagen idag. Trots att alla nog vetat hela tiden att den risken alltid finns så har man inte tagit den på allvar. Inte här. Inte i Sverige. Men på ett sluttande plan kan tiden gå så sakta och steglöst ibland och när något så avlägset som fascism hotar i fjärran tas det inte tillräckligt mycket på allvar. När den sen blir ett faktum vägrar man helt enkelt inse att det faktiskt är fascism. Fascism skall ju locka max 1500 väljare. Den är så otänkbart att när den ändå får över en miljon röster måste den normaliseras. Även om allt annat är lika illa (som när den bara fick 1500 röster). Det är en paradox men det sker per automatik. Det verkar helt enkelt vara det enda man orkar leva med. Ingen vill ha en mor eller bror som är fascist. Men hela problemet bygger på en bakfot. För det är partiet som är fascistiskt, inte väljarna.
Ett värdeord som solidaritet blir chanslöst i ett sådant politiskt klimat. När politiken appellerar till våra känslor vinner nämligen rädslan varje gång. Empatin är mera skör. Den är mångfaldigt svårare att bygga upp än att riva ner. Det är därför vi för en ojämn kamp trots att vi är så många.
Solidaritet är ordet som inte ser skillnad på GAL-TAN och höger-vänster skalan. Det är en missuppfattning att de skulle gå att hålla isär. Intolerans och oförståelse med människor med funktionsvariationer exempelvis leder till att dessa döms till ett liv runt existensminimum. Kravpopulister tycker att de borde skärpa sig och göra mer än sitt bästa. Detta är naturligtvis verklighetsfrånvänt. Och även kravpopulister får barn.
Under hela mitt politiska medvetande har klassklyftorna vuxit stadigt och har på senare år antagit rent groteska dimensioner. Tyvärr misstas denna fråga för en höger-vänsterfråga. Men groteska klassklyftor vinner ingen på. För vem vill vara rik i en dystopi? Det är just osunda klyftor mellan grupper som tar ifrån ungdomar hoppet om framtiden. Ändå är vi på god väg dit. Detta är politikens största nederlag. Detta tillåts ske därför att politiken slösar bort tiden på att jaga utsatta istället. Just de som politiken skall skydda. En chanslös underklass kommer oundvikligen att vara överrepresenterad i alla de samhällsproblem som SD spinner sin politik på. Ändå är de etthundra procent ointresserad av rättvisepolitik. Den ger inga dopaminkickar. Det finns inget stöd för växande klyftor ens bland SD:s väljare men GAL-TAN frågorna kommer på plats 1-10 i SD:s prioriteringslista så väljarnas intressen i rättvisefrågor låter man glatt de andra högerpartierna få kontroll över. Denna tågordning passar naturligtvis SD:s ledning utmärkt, glöm aldrig att de är högermän.
Politiken har bestämt sig för att slåss om medelklassens röster i mitten och på populisternas agenda av ytterligheter. Det är ganska självklart vart detta leder. Majoritetens tyranni. När sedan denna medelklass och de rika festat ihop till en ny krasch så skylls krisen på de fattigaste och på invandrare. I en värld där 26 personer äger mer än den fattiga halvan av jordens befolkning (3831000000 personer) skäller man på tiggare. Ibland väljarna finns ingen majoritet för denna politik. Men tydligen i riksdagen.
SD:s framgångar har sprängt en massa mentala gränser inom hela högern. Nu är de som kalvar på grönbete. Det har åter blivit oproblematiskt att uttrycka ociviliserade åsikter som länge legat på historiens skräphög. Och det är inte bara ekonomiska reformer som att minsta klyftorna som stryker på foten. Även de mjuka värden som vi kommit att ta för givna är nu under attack. Nu beskrivs alltid flyktigar som en börda trots att de lika ofta är en lottovinst för samhället. Det ifrågasätts om inte barn med diagnoser borde kunna skärpa sig ändå. Feminist används som ett skällsord och homohatet är helt öppet. Klimathotet förnekas och frågor som varit politiskt döda i fyrtio år som abort är plötsligt på agendan igen. När skall de börja debattera barnaga och dödsstraff undrar man.
Jimmie Åkesson talar helt öppet om att kulturrevolutionen på sextiotalet skall spolas tillbaka. Som om han vore en sur gammal tonårsfarsa från 1965 som hatar långt hår och Bob Dylan. Den svärmiske Mattias Karlsson drömmer sig bort till en bonderomantisk amishvärld. Den må vara fotogenique men där finns inte rum för något avvikande kan jag lova. Rasismen har kommit ut ur garderoben. Det är rena champagneekonomin för intolerans och kravpopulism. I en sund politisk verklighet skulle ett tiggeriförbud där tiggeri är ett icke existerande fenomen eller förbud mot böneutrop där det inte finns några moskéer vara vanhedrande för de som bär ansvaret. För det är ju så genomskinligt. Men så här låg är den nya lägstanivån.
Inte bara mot något
Jag bytte namn på min facebooksida förra veckan. Tidigare hette den SD är lika med rasister. Men jag vill inte enbart motarbeta SD längre. Jag måste arbeta FÖR motsatsen till SD också. Det tycker jag alla som är emot SD måste göra. Så vad är motsatsen till SD? SD är empatilösa, drivna av hat och de sparkar alltid nedåt. Raka motsatsen till allt detta blir solidaritet! Så nu heter min sida Solidaritet igen! Följ mig om ni inte redan gör det. Detta namn speglar också bättre hur jag kom att bli antifascist. På åttiotalet handlade detta inte främst om rasism. Förresten tycker jag att det skaver lite när vita män tar upp så stor plats i antirasismen att de nästan skymmer de som själva utsätts för rasism. Det blir som någons slags meta-rasism. Men SD är först och främst fascister och sedan rasister. Kampen mot SD handlar om så mycket mer än det mångkulturella samhället. SD hotar inte bara invandrare utan de hotar egentligen allt och alla. Rasism bara råkar var deras mest effektiva strategi just nu. Men för att effektivt motarbeta SD måste vi också arbeta för dess motsatser. Vi måste arbeta för att skapa mer solidaritet igen!
Men långt ifrån allt har blivit sämre under dessa år. Nästan allt som bygger på förståelse och kunskap har förbättrats. Exempelvis jämställdheten mellan könen och synen på homosexualitet har utvecklats långt. Barn med diagnoser ses inte längre som problembarn som måste skärpa sig. Skolan tar mer hänsyn till varje barns förutsättningar. När jag var tretton blev det olagligt att aga barn. Förståelsen för minoriteter och för andra grupper än den egna har ökar bland de flesta. Många mjuka värden - sådana som inte handlar om omfördelning av pengar - har vi kostat på oss att vara mer generösa med. Miljömedvetenheten har gått från att handla mycket om Mulle och nedskräpning i naturen till att handla om Greta och det globala klimathotet. Språket har rensats från rasistiska och nedvärderande ord. Vi som varit med på vägen har ibland fått uppdatera oss i takt med tiden. Vi har vidgat våra vyer. Andra har envist vägrat följa med.
Men på andra sätt har Sverige också rört sig på ett sluttande plan hela denna tid. Och nu menar jag inte på det uppenbara sättet som har med ökade klyftor och nedmonteringen av trygghetssystemet att göra. Politikens sluttande plan handlar om något annat. För den ökande upplysningen och medvetenheten är människors förtjänst men knappast politikens. Där har det blivit ombytta roller. Människor har hela tiden utvecklats och blivit allt mer upplysta och civiliserade. Politiken har i bästa fall hängt med men oftare ängsligt släpat efter. För någonstans började partierna lyssna för mycket på de reaktionära och för lite på progressiva väljargrupper. Trots att de senare är flest. Det går inte att förklara. Men idealister på barrikaderna har slagits bra för sina frågor och på individnivå har de flesta människor hängt med och så har våra värderingar succesivt blivit allt mer civiliserade. Men där i växte också en klyfta.
Hellre pampvälde än pöbelvälde
De politiska partierna har inte lyckats hantera detta väl. De demokratiska partierna befolkas naturligtvis av människor med lika civiliserade värderingar som alla vi andra. Mer än så, med några få undantag utgörs partierna av människor med den djupaste respekt för dessa mjuka värden. Partierna är fulla av stora humanister som vill väl. Men ändå är det inte alls säkert att detta resulterat i en sådan partipolitik. I den bästa av världar borde ett politiskt parti bli större än summan av sina deltagare. Så föreställer jag mig att allt började. Men nu blir de tvärtom mindre. Detta borde trotsa naturlagarna. Nu når partiernas politik sällan längre än sin sämst uppdaterade deltagare. Som att mot framsteg har varje person veto och man använder det. Det är måhända en ironisk följd av slagordet ”Alla skall med”. Jag vet inte annars varför politiken varit så dålig på att leverera framsteg utan backat in i framtiden under de sista trettio fyrtio åren. Denna ängslighet är förtärande.
Inte lönt och förklara för den som inte begriper
När mitt politiska medvetande vaknade minns jag att politiken hade större respekt för sanning och konsekvens än idag. Integriteten var större och de opportunistiska eftergifterna därmed färre. Politikerna var mera pampaktiga på den tiden. Men de var också mer folkbildande och mindre ängsliga för pöbeln med högafflar och för vad den för dagen råkade gorma om. Idag får den pöbeln vara med och sätta själva agendan och det svänger fort. En politik som tänker till hela vägen och tar konsekvenserna av detta benämns av ledande politiker som flum.
Så nu står vi här med en bipolär politik där man antingen tar hänsyn till kunskap och upplysning eller förnekar den. Antingen väljer man den jobbiga och mer krävande polen och tar konsekvenserna av vad pedagoger, psykologer, kriminologer, klimatforskare, statistiker och statsvetare har att lära oss. Finns där en koncensus så skall man naturligtvis lyssna på den. Men så samvetsgranna val leder aldrig till några enkla göttiga genvägar. Ändå är det oss dom kallar syltryggar.
Eller så faller man för frestelsen och känner istället efter med någon annan kroppsdel som är mer lättlurad än hjärnan:
—Klart att Kevin med ADHD behöver ett straff. Det säger sig själv… det känns ju gött ända ner i skrevet. Så var det på min tid och jag har inte tagit nån skada…
Det där men en annan kroppsdel är tyvärr inte bara ett skämt. Forskning visar att när en lärare visar ut en elev ur klassrummet så får lärarens belöningssystem en dopaminkick som motsvarar den man upplever av att vinna tio tusen kronor. Då är det inte konstigt om populistiska quickfixar är lättsålda. Det dråpliga är att sådant inte är lönt att förklara för någon som blundar för kunskap. (Eller hur det nu var Ingemar Stenmark hade formulerat det.) Det är kolsvart ironi när riksdagen ignorerar kunskap om just skolan. Då är det verkligen hopplöst. Man sår ett frö av faktaresistens och låter det växa.
Fördomar och hat som ideologi
Det finns ett parti som på riktigt upphöjt sitt hat och sina fördomar till politik. Naturligtvis har alla människor mörka sidor, hyser fördomar och känner rädslor. Kanske även hat. Det är inte där skillnaden ligger. Skillnaden ligger i att inom SD kämpar man uppenbarligen inte emot sitt mörker utan bejakar det och upphöjer det till politisk ideologi. Kombinera denna soppa med allvarlig faktaresistens och du har ett vinnande recept på ett högerextremt hatparti. Låt det sjuda och applicera sedan detta parti till en tid där de etablerade partierna redan befinner sig i en kravpopulistisk kapprustning. Det blir en farlig brygd.
Rakt mot bättre vetande har det nu gått inflation i högre straff, tuffare tag och mer kontroll. I decennier har partierna bjudit över varandra om intolerans och repressiv politik. Fundamentala rättsprinciper har övergetts. Mer hämnd åt folket. Det tävlas i att visa styrka på bekostnad av rättssäkerheten. Terrorhotet har fått topplock att brista långt in i socialdemokratin. Visserligen dör fler människor årligen av förstoppad mage än av terrorism men man kan inte gå till val på att stoppa förstoppningen.
Jag tror faktiskt inte landet riktigt lyckats bearbeta att ett fascistiskt parti sitter i riksdagen idag. Trots att alla nog vetat hela tiden att den risken alltid finns så har man inte tagit den på allvar. Inte här. Inte i Sverige. Men på ett sluttande plan kan tiden gå så sakta och steglöst ibland och när något så avlägset som fascism hotar i fjärran tas det inte tillräckligt mycket på allvar. När den sen blir ett faktum vägrar man helt enkelt inse att det faktiskt är fascism. Fascism skall ju locka max 1500 väljare. Den är så otänkbart att när den ändå får över en miljon röster måste den normaliseras. Även om allt annat är lika illa (som när den bara fick 1500 röster). Det är en paradox men det sker per automatik. Det verkar helt enkelt vara det enda man orkar leva med. Ingen vill ha en mor eller bror som är fascist. Men hela problemet bygger på en bakfot. För det är partiet som är fascistiskt, inte väljarna.
Ett värdeord som solidaritet blir chanslöst i ett sådant politiskt klimat. När politiken appellerar till våra känslor vinner nämligen rädslan varje gång. Empatin är mera skör. Den är mångfaldigt svårare att bygga upp än att riva ner. Det är därför vi för en ojämn kamp trots att vi är så många.
Solidaritet är ordet som inte ser skillnad på GAL-TAN och höger-vänster skalan. Det är en missuppfattning att de skulle gå att hålla isär. Intolerans och oförståelse med människor med funktionsvariationer exempelvis leder till att dessa döms till ett liv runt existensminimum. Kravpopulister tycker att de borde skärpa sig och göra mer än sitt bästa. Detta är naturligtvis verklighetsfrånvänt. Och även kravpopulister får barn.
Under hela mitt politiska medvetande har klassklyftorna vuxit stadigt och har på senare år antagit rent groteska dimensioner. Tyvärr misstas denna fråga för en höger-vänsterfråga. Men groteska klassklyftor vinner ingen på. För vem vill vara rik i en dystopi? Det är just osunda klyftor mellan grupper som tar ifrån ungdomar hoppet om framtiden. Ändå är vi på god väg dit. Detta är politikens största nederlag. Detta tillåts ske därför att politiken slösar bort tiden på att jaga utsatta istället. Just de som politiken skall skydda. En chanslös underklass kommer oundvikligen att vara överrepresenterad i alla de samhällsproblem som SD spinner sin politik på. Ändå är de etthundra procent ointresserad av rättvisepolitik. Den ger inga dopaminkickar. Det finns inget stöd för växande klyftor ens bland SD:s väljare men GAL-TAN frågorna kommer på plats 1-10 i SD:s prioriteringslista så väljarnas intressen i rättvisefrågor låter man glatt de andra högerpartierna få kontroll över. Denna tågordning passar naturligtvis SD:s ledning utmärkt, glöm aldrig att de är högermän.
Politiken har bestämt sig för att slåss om medelklassens röster i mitten och på populisternas agenda av ytterligheter. Det är ganska självklart vart detta leder. Majoritetens tyranni. När sedan denna medelklass och de rika festat ihop till en ny krasch så skylls krisen på de fattigaste och på invandrare. I en värld där 26 personer äger mer än den fattiga halvan av jordens befolkning (3831000000 personer) skäller man på tiggare. Ibland väljarna finns ingen majoritet för denna politik. Men tydligen i riksdagen.
SD:s framgångar har sprängt en massa mentala gränser inom hela högern. Nu är de som kalvar på grönbete. Det har åter blivit oproblematiskt att uttrycka ociviliserade åsikter som länge legat på historiens skräphög. Och det är inte bara ekonomiska reformer som att minsta klyftorna som stryker på foten. Även de mjuka värden som vi kommit att ta för givna är nu under attack. Nu beskrivs alltid flyktigar som en börda trots att de lika ofta är en lottovinst för samhället. Det ifrågasätts om inte barn med diagnoser borde kunna skärpa sig ändå. Feminist används som ett skällsord och homohatet är helt öppet. Klimathotet förnekas och frågor som varit politiskt döda i fyrtio år som abort är plötsligt på agendan igen. När skall de börja debattera barnaga och dödsstraff undrar man.
Jimmie Åkesson talar helt öppet om att kulturrevolutionen på sextiotalet skall spolas tillbaka. Som om han vore en sur gammal tonårsfarsa från 1965 som hatar långt hår och Bob Dylan. Den svärmiske Mattias Karlsson drömmer sig bort till en bonderomantisk amishvärld. Den må vara fotogenique men där finns inte rum för något avvikande kan jag lova. Rasismen har kommit ut ur garderoben. Det är rena champagneekonomin för intolerans och kravpopulism. I en sund politisk verklighet skulle ett tiggeriförbud där tiggeri är ett icke existerande fenomen eller förbud mot böneutrop där det inte finns några moskéer vara vanhedrande för de som bär ansvaret. För det är ju så genomskinligt. Men så här låg är den nya lägstanivån.
Inte bara mot något
Jag bytte namn på min facebooksida förra veckan. Tidigare hette den SD är lika med rasister. Men jag vill inte enbart motarbeta SD längre. Jag måste arbeta FÖR motsatsen till SD också. Det tycker jag alla som är emot SD måste göra. Så vad är motsatsen till SD? SD är empatilösa, drivna av hat och de sparkar alltid nedåt. Raka motsatsen till allt detta blir solidaritet! Så nu heter min sida Solidaritet igen! Följ mig om ni inte redan gör det. Detta namn speglar också bättre hur jag kom att bli antifascist. På åttiotalet handlade detta inte främst om rasism. Förresten tycker jag att det skaver lite när vita män tar upp så stor plats i antirasismen att de nästan skymmer de som själva utsätts för rasism. Det blir som någons slags meta-rasism. Men SD är först och främst fascister och sedan rasister. Kampen mot SD handlar om så mycket mer än det mångkulturella samhället. SD hotar inte bara invandrare utan de hotar egentligen allt och alla. Rasism bara råkar var deras mest effektiva strategi just nu. Men för att effektivt motarbeta SD måste vi också arbeta för dess motsatser. Vi måste arbeta för att skapa mer solidaritet igen!