jorgenastonson.blogg.se

1984 när jag var arton år fanns inte Sverigedemokraterna. Men deras föregångare fanns. Vi talar nu om några hundra sorgliga själar. För det här var på den tiden då man fortfarande kallade saker vi dess rätta namn, som Palme sa. Rasismen var kanske inte riktigt lika het för fascisterna då. Invandrarna var fortfarande för få. Det som entusiasmerade den tidens högerhaverister mest var Sovjetunionen och att hata Olof Palme.

1988 hade de bildat Sverigedemokraterna och man fick 1118 röster eller 0,02 procent i riksdagsvalet. Då som nu och alltid kallade jag dem och andra fascister vid dess rätta namn. En arg yngling. Mycket argare än nu naturligtvis. Men mina barndomsvänner kallade inte mig för vänsterextremist för det. Nej vi hade nog alla samma syn i den saken. Hade Facebook funnits då så hade fascistiska barndomsvänner haft det mycket svårare än nu.

Men idag när jag kallar SD vid dess rätta namn på ett lite mera städat vis så har jag plötsligt blivit vänsterextremist eller kommunist. Till saken hör att jag själv röstat på Socialdemokraterna så länge som jag fått rösta, vilket är lika länge som sen sist ÖIS vann allsvenskan. Jag återfinns någonstans i mittfåran. Detta innebär enligt gängse norm att jag tillsammans med alla andra i själva verket glidit ett stycke åt höger. Även om jag själv vill tro att jag står stadigt förankrad vid samma påle i marken.

Därför är det skrämmande på riktigt att känna hur havsnivåerna stiger kring min påle. Även fast jag känner mig konstant i min antifascism så har något annat flyttat på sig och jag tror att jag vet vad det är.

När jag vaknade politiskt var fascismen i Europa bara 35 år bort. Att vara fascist var lika oacceptabelt som att vara pedofil, satanist eller liknande. Men nu är den fascismen dubbelt så lång borta. Svensken börjar glömma. Själva fascismen däremot är relativt oförändrad. Sverigedemokraterna till exempel har en obruten linje tillbaka rakt ner i trettiotalsnazismen. Skillnaden på Lindholmarna och Jimmie Åkesson eller Björn Söder är visserligen stor (kanske inte fullt så stor i fallet Söder) men metamorfosen har skett i omärkligt små steg. Det är egentligen tiderna omkring dem som stått för förändringen.

Den enda konkreta förändringen är att nu har fascisterna 49 mandat i riksdagen. Borta är den digitala enkelheten vid regeringsbildningar. Detta är komplicerat främst för borgerligheten. De fascistiska mandaten läskar och tjusar ständigt. Det går nästan inte en dag utan att någon borgerlig politiker faller för frestelsen. Men Anna Kindberg Batra och Ebba Busch Thor, då hade vi ju mycket hellre haft kvar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fattar ni väl.

Eller som Marcus Birro. Nyss skrev han att idag plockar vi bort barndomsvänner på Facebook bara för de röstar på fel parti. Jag tror jag vet vilket parti han menar. Detta är givetvis en fet historielös lögn. Möjligen förekommer det att folk plockar bort barndomsvänner om de stödjer ett fascistiskt och rasistiskt parti och hela dess eländiga apparat. Han kan givetvis tycka att denna produktbeskrivning är fel i sak om han så önskar men de som faktiskt plockar bort sådana barndomsvänner på Facebook tycker förstås inte det. Och det måste ändå vara det som räknas.

Vanligaste orsaken till att Sverigedemokratiska barndomsvänner rycks hädan från fejan måste nog ändå vara för att man delar nationalsocialistisk propaganda. Sådana handlingar lär ju dessutom vara betydligt vanligare än att någon säger att de röstat på SD. Det senare ser man ju knappt aldrig. Tvärtom undrar jag var alla SD väljare gömmer sig. Det kvittar oftast hur öppet nazistiska publikationer och länkar de sprider och utan minsta källkritik. Men röstar på SD, det gör man då visst inte.

Vi är några stycken här som fortfarande tycker att det är viktigt att sätta ned foten. Vi känner fortfarande igen fascismen när vi ser den och vi tänker inte delta i normaliseringen av denna. Vi vet allt vad det är ni håller på med era zebror.

http://marcusbirro.blogg.se/2016/september/lamna-mig-aldrig.html