Marcus Birro är oändligt tacksam över att han inte är ett löjligt tomtebloss i samtiden
Jag skulle direkt hålla med Marcus Birro i hans blogginlägg om kändisarnas goda hat om jag bara hade sett till något av allt detta hat han skriver om. Vem vore förtjust i en sådan diaboliskt konspiratorisk kändiselit.
Birros mer sentida utanförskap blir kanske lättare att leva med om han kan tänka att det inte alls har med sak att göra. Alla dessa kändisar tycker egentligen inte något av allt vad de säger. De bara hatar. För att jävlas. Utan orsak. Ett utav nutidens stora mysterier alltså. Alla kändisar är dysfunktionella.
Själv tycker jag tvärtom att det är jobbigare om man angriper min person än mina åsikter. Man är ju inte sina åsikter. Så på den vägen är jag faktiskt okränkbar. Marcus Birros legendariska lättkränkthet är tydligen mer komplex än vi trott. Han väljer hellre att vara hatad än att bli motsagd. Marcus är alltså stryktåligare än hans åsikter. Det öppnar upp för ett och annat.
Hela texten rakt igenom osar av hans konstruerade tes. Denna som har kommit att bli hans nya komfortzon. Mer av sådant han kan leverera i sömnen och som följarna köper igen och igen. Hög av det låga motståndet blir han allt mer djärv. Varför inte kalla kändisarnas godhet för fascism! Alla kändisarna umgås bara med varandra och bor dessutom grannar. Tja why not, Birros följare lever nog många redan med denna världsbild så de kommer inte reagera på det orimliga i sådana påståenden. Nu när vi ändå är uppe i stratosfären bland chemtrails och moderskepp med osynliga magnetsköldar som ger idiotsäker faktaresistens kan vi lika gärna kosta på oss.
Om Birros integritet hade varit på riktigt skulle han säkert riktat den mot sin uppenbart okritiska fanbase. När utmanar han någonsin den att tänka något nytt? Exempelvis med någon liten försynt fråga om Trump eller Putin och hur i all världen proryssar kan kalla sig sverigevänner. Man hör aldrig Birro oroa sig det allra minsta för demokratihotet från höger. Det riktiga demokratihotet. Det är som om det aldrig existerat. Han är fullt upptagen med de stora demokratihoten Jonas Gardell och Henrik Schyffert.
Det kritiska betraktningssättet han så gärna vill tänka att han besitter är bara påslaget i vissa väldigt väl utvalda riktningar. För att i andra vara helt avslaget. En nödvändighets så klart för varje rättshaverist och konspirationsteoretiker är just denna halsbrytande kombinationen mellan sjuklig misstänksamhet åt ett håll och total godtrogenhet åt det andra.
Med ens ett litet NANO av kritisk tänkande själv skulle han kanske börja tvivla på det rimliga i att alla kändisar är så homogena som om de vore en enda person. Och inte bara dom utan även tillsammans med hela media, kultur och politiksfären: En enda sammansvetsad person. Lite som i nån haschnoja. Inte en enda individuell åsikt som behöver lyssnas på. Alla dessa människor lever nämligen inte i verkligheten utan i overkligheten. Var nu den ligger.
Något är galet när man börjar betrakta så många människor som ett enda väsen. Avhumaniserar dom. Förneka alla dessa människor sina uppfattningar. De tycker ingenting av allt det de säger. De bara hatar Marcus.
Hur mycket jag än hatar mina motståndares rasistiska åsikter så förnekar jag dem inte. Tvärtom går allting ut på att punktmarkera vad de faktiskt tycker. Både i grupp och som individer. Det måste vara jobbigt att vara rasist. De skall önska att de inte önskade att någon lyssnade på vad de faktiskt säger. Så att rasismen kryper tillbaka under stenarna. Endast om man tar sina motståndares åsikter på allvar kan man hålla dem ansvariga på räkenskapens dag.
Även Marcus skall lyssnas på och tas på allvar. För vad händer då? Vill han verkligen det eller vill han hellre att man bara hatar? Hur hanterar han att det finns vi som alltid gillat Birro men bara inte den utvecklig vi ser politiskt. Varken mer eller mindre. Det borde gå och leva med.
Alex Schulman tog Birro på fullt allvar i fredagens pod: Marcus längtar efter revolutionen. Folket skall störta makten säger Marcus. Vad är det för revolution? Och hur skall den se ut? Det vill vi faktiskt veta.
