Marcus har vart flitig några dagar. Vi tar det bit för bit.
- Marcus Birro vill se Breivik avrättad. Fast han vet att det vore fel. Hans kristna tro kan inte guida honom rätt här säger han. Och jag vet varför. Därför i Marcus nya sköna världsbild är såna som Breivik en sur påminnelse om vad Marcus faktiskt har hemfallit åt. Därför utan Marcus grumliga sosse- och muslimhatarvatten: ingen massmördare på Utöya heller och det vet han. En sån som Breivik uppstår inte ur ett vacuum. Han skall enableas. Han skall dunkas i ryggen. Det är just den rörelse Marcus pläderar för var dag och det är just den revolutionen Marcus lovprisar. Klart Breivik är en extra stor irritation för alla som Marcus. Det är nästan freudianskt. Ta bort honom.
- Nästa dag repriserade Marcus några ord om offentlig mobbing i det förment godas tjänst. De mobbande humoristerna förstår inte sammanhanget säger han. Man kan inte mobba från scen på kvällen och ringa rektorn för att tala mobbing nästa dag. Låt gå för det då men är det bara jag som skulle önska detta vidare sammanhang från Marcus både onsdagar och torsdagar? Marcus Birro 2017 är bara en dyngspridare. Marcus Birro 2017 hatar arbetarrörelsen så intensivt att allt förtärs. Hatar Stefan Löfven. Hatar alla oss som fortfarande tror på ett regnbågsland. Hatar muslimer. Det går inte att läsa hans blogg på annat sätt. Marcus du behöver ta ansvar för dina handlingar. Tro inte att du får en svans på flera hundra tusen genom att citera Tranströmer. Birro och såna som han är som Breiviks politiska gren. Se sammanhangen. Man kan inte skrika avrätta Breivik på onsdagar och sedan hata sossar och muslimer på torsdagar. Jag vet att du är poet men man har ett ansvar ändå.
- Dan därpå visste Birro att det vara alla SD:s motståndares fel att SD växt. Man borde inte vara motståndare till SD nämligen, för det är inte smart. SD är annorlunda på det viset att de är det enda parti som bäst motarbetas genom att man går med dom. Det är mobbing att inte vilja ha med SD att göra. Så var M-ordet slut också. Tack som fan. Men Marcus Birro finns det då ingen gräns alls? Någon finns det väl? Om självaste H klev upp ur helvetet? Vi är några här som helt enkelt tycker att SD är över gränsen för vad som är anständigt. För oss är detta givetvis kompromisslöst. Det ligger i sakens natur. Lär dig leva med det. Gemensamt för alla som har så mycket åsikt om hur SD (inte) bör bemötas är att de faktiskt inte brukar vara så särskilt mot SD alls. Men likväl fulla av idéer om hur SD (inte alls) skall bekämpas. Tillåt mig skita i deras tips.
- Den dagen lyckades Marcus också få med några ord om hur han föll ner från den mediala tronen. Givetvis genom att vara den ende som gjorde det enda rätta och blev straffad för det. Men säg mig, är det åtminstone teoretiskt möjligt att falla av tronen därför att man faktiskt har jävligt fel? Eller är det helt otänkbart? Otänkbart som en fjärde eller femte dimension för oss tredimensionella väsen. Tänk om de flesta av dem du hade emot dig den gången inte alls vara räddhågsna opportunister eller uppåtslickare utan faktiskt tyckte väldigt olikt dig och stod för det. Det vore ju faktiskt rakryggat av dem eller? Jag tror det skulle vara ett stort steg i din personliga utveckling att våga tänka det. Det finns ingen naturlag som bestämmer att du alltid bara har ädla motiv och alla som tycker fel enligt dig bara är fega och falska.
- Sedan en blogg om föräldraskap. Inget konstigt. För en stund var han nästan helt relevant och kontemporär igen men han lyckades ändå rädda dagen genom att hitta någon dum sosse att klaga på. Sossen hade en ganska tvärpolitisk åsikt ifrån tiden efter Upplysningen och Humanismen och idag 2017 är ju sånt tjafs alltid fel. I synnerhet om man är sosse.
- Nästa dag om tro. Indignation över en kristen och lesbisk kvinna som tyckte det var svårare att komma ut som kristen än lesbisk. Upprörande tydligen enligt Marcus. Det där han man ju hört förrut. Det oavsiktligt avslöjande i att ens dra den anekdoten. Men aldrig någon tanke på att det skulle kunna finnas ett samband. DET känns som ett större problem men det är inte Marcus problem.
- Och slutligen idag om de fruktansvärt fega och usla kulturpersonligheterna nu för tiden som är så likriktade. Underförstått såna som tar avstånd från populism och rasism allihop fegisarna. Marcus har ju alltid sett på dessa som en person. Helt hämningslöst. Oförblommerat. De är kompisar med varandra allihop eftersom de inte är kompis med Marcus. Även om de aldrig har setts. Bättre var det förr då fanns det galenpannor i kultureliten menar han. Ja men det var nog ännu färre fascistmedlöpare på den tiden än nu Marcus. Förslagsvis noll så gör dig inga illusioner. 1975 tror jag t.ex. inte att en Birro skulle kunnat svärma för ett nationalsocialistiskt magasin utan att ramla ner från expressentronen. Det var nog som det skulle med sånt. Och som vi får hoppas att det fortsätter vara. Men fan trot. Vilken utveckling hoppas du på?
